Är det normalt med sånna extrema känslodippar som jag har? Igår på jobbet tänkte jag att nej det här går inte, och svävade sedan iväg till att J kommer lämna mig för att jag kommer bli tjock och med bristningar och inte kan gå ut och festa längre osv osv. Började nästan grina där uppe på min plattform.

Idag var det helt tvärtom. Såg framför mig hur vi inreder barnets rum tillsammans, hur mysigt det kommer bli, hur det kommer föra oss ännu närmare varandra. Hur jag visst kan vara mitt gamla jag efter att barnet är fött osv.

När ska tankarna bara riktas åt ett håll? Jag har ju inte ett helt liv på mig att bestämma mig.

1 cigg igår, 0 idag. Gav mitt paket till J. Klapp på axeln till mig.