Jätten Goliat
Jag har hittills i graviditeten inte oroat mig eller varit rädd för den kommande förlossningen så som jag trodde att jag skulle vara. Men igår tittade jag på lite youtube klipp på kvinnor i slutfasen av grav och hur bebisen rör sig och hela magen ändrar form. Då kände jag att: ska jag verkligen bli så där stor? Är en bebis verkligen så där stor? Och det ska man trycka ut?
Det känns helt okej med den storlek baby Bab har idag men så där stor?! Naveln fanns ju inte ens kvar överhuvudtaget hos kvinnorna! Så nu har lite av mitt innan-jag-blev-gravid-jag kommit fram igen. Rädslan för smärta och otillräcklighet.
Hur botar jag det här nudå?
Jag har inga bra förslag på hur du botar det. Men jag var rätt så rädd också, även om jag inte erkände det för mig själv. Jag ställde in mig på kejsarsnitt och inte vanlig förlossning. Men när det väl och vackert var dags gick det skit bra! Klart att det gjorde ont och var jobbigt men man får verkligen super krafter. Så här i efterhand tycker jag att det är skit häftigt att ha fött barn. Lycka till!
Jag har skrivit en bok till syrran... den är 15 sidor åt ena hållet om "lyckan att bli mamma", sen vänder man den upp och ner och jag skriver om exakt samma sak fast med "(o)lyckan att bli mamma"
Där beskriver jag födseln som att det ska pressas en apelsin genom ett nyckelhål.
Same same but different :)
Oj jag läste inte dina sista rader om rädsla. Schysst tjej och komma här med apelsiner och nyckelhål, hahaha!
Men det är oavsett bra att vara realistisk. Det gör svin jävla satans in i h vete ont! Men man klarar det, och du kommer vara sååå sjukt stolt över dig själv sen.
Jag har ju likt miljoner av människor runtom i välrden gjort det fler ggr än en vilket tyder på att det går över och du glömmer smärtan så jädrans fort (typ en halv sekund faktiskt när du har honom/hennne på bröstet)
