Panik!
Igår fick jag panik. På riktigt. Jag kände att: Nä det här klarar inte jag. Jag klarar inte att gå igenom en förlossning, jag är för mesig för sånt och jag klarar inte att ta hand om ett litet liv som behöver hjälp med allt dygnet runt. Jag är för egoistisk.
Så det blev grinkalas och jag kände mig som den som är i behov av omhändertagande så fort något rasar omkring mig. Jag fick självklart de bästa tröstande orden från J om att jag likt alla andra miljoner mammor kommer klara av att föda och att vi är två om uppfostran av detta barn osv.
Jag lugnade ner mig en smula och fick till och med på ett leende när Jay låg med huvudet på magen och lyssnade på baby Bab och denne sparkade honom flera gånger i huvudet när han sa något.
Jag vet allt detta innerst inne men det finns ändå en del av mig som fortfarande idag, morgonen efter känner sig misslyckad och undrar om jag gjort ett stort misstag nu med allt det här. Det kanske inte var/är något för mig ( som många sa ) för man ska väl inte känna stress, panik och ånger nu? Är det inte nu man ska börja se fram emot ankomsten?
Kära kära vän! Tänk vad jag önskar att du fanns närmare så jag kunde prata med dig i verkligheten. Jag lovar att jag tänkte så en miljon gånger, även efter Sallys ankomst. Men, man klarar det! På något sätt så är vi ju gjorda för det sen urminnes tider.
Och angående förlossningen så upplevde jag det verkligen, verkligen inte så hemskt som alla säger. Jag tyckte att det var helt hanterbart och det är ju en smärta med syfte, inte som migrän eller mensvärk som är rätt meningslös. Jag skulle föda barn vilken dag som helst om jag fick. Däremot får någon annan amma ungen och ta hand om den första tiden ;)
Det är helt normalt att bearbeta rädslor och funderingar innan förlossning och en ny roll som förälder. Tänk på att ni har varandra! Det är värt ALLT!
Puss och kram
Hahahahaha jag vet exakt hur du känner..
Jag ville inte heller ha barn (men fick 3)
Pappa börja ju o tjata direkt nästan han..barn barn barn....han var/är ju 10 år äldre än mej...
Trösta dej med att du inte är den första som ska gå igenom en förlossning...du klarar det..
Kunde ja klara å få dej (sätesbjudning) så klarar du av det :)
Puss
Jsg har ju varit helt överlycklig och fullkomligt salig ända tills jag för någon dag sedan (då jag packat upp de sista babykläderna och monterat ihop barnsängen) tänkte att "Shit, nu kommer han snart" jag har också hört att from v. 25 ska man bara LÄNGTA tills den kommer ut. Men jag tror ändå att man har rätt att få lite panik också! Det är ju nu det verkligen börjar bli verkligt, när man köpt barnvagn och säng och hela kalaset!
Tillåt dig känna alla dessa känslor och fasen vad bra att du ventilarer dom!
Jag som längtade enormt efter barn och dessutom skaffade två stycken med en otroligt impulsiv människa, ja jag kanske inte riktigt tänkte efter innan vi vips efter en månad var på tjocken. Men ack så bra det blev.
Men jag kan idag inte påstå att vare sig förlossningarna eller livet som mamma med det enorma ansvaret varit så svårt... egentligen. Och det tror jag har att göramed att det bara kommer av sig själv liksom.
Men nu har jag varit mamma i 5 år och jag kan väl säga att det lugnar sig inte med tiden tyvärr, utan det kommer i vågor. Och då takcar jag vänner, andra mammor och pappor och att vi just ventilerar med varann.
Hur ofta kan man inte tänka att "alla andra" har det så bra. Att "alla andra" har snälla barn som aldrig bråkar, en dödslycklig relation som aldrig knakar osv osv... men det har vi nog alla!
Jag har just nu ångest vissa stunder över att mina barn ska bli stora. Ok med ett ansvar att se till att dom har mat för dagen, kläder som värmer och kramar som ger kärlek.
NU ska vi ge dom en syn på livet med värdighet, att respektera andra, att inte se till att dom slutar som knarkare eller att dom hamnar i fel gäng och gör saker man inte FÅR (stjäl, slåss, är elak osv osv) Nu ska jag avgöra om det tar skada av att se ett visst program på TV och hur mycket av det vi säfger över huvuden på dom tar dom med sig och ändrar de som personer osv osv osv....
Det är en kosntant känsla av stolthet, mod och lycka blandat med att få panik över att inte tro att man ska klara av det.
Men fortsätt ventilera och tro på dig själv. Jag tror du kommer bli en grym morsa!
kram
always remember, it's me and you. We are in this together babe
Love you xx
PUss å KRam till dig älskade vän. Vi ska ses snart så är det bara, jag vill oxå höra/känna bab!
JAg vet inte hur det är eller något kring det du gör så jag säger inget om det.
=) puss puss
ÄLSKLING!
