Jag har nu varit ledig i lite över en månad. Jag började min ledighet med att falla in i ett mönster. Jag tvångstittade på alla program som handlade om barn och förlossningar. Flera, flera timmar om dagen.

 

Jag har slutat med det nu då jag upptäckte att det var att titta på de här programmen som spädde på min rädsla inför min egen förlossning. Trots att alla förlossningar på tv slutade lyckligt så mådde jag inte själv bra när efter att jag tittat på dom.

 

Jag har inte tittat på ett program om barn de senaste två veckorna och jag känner mig lugnare nu inför vad som komma skall. Alla förlossningar är olika, precis som att alla barn är olika, unika och växer och utvecklas i sin egen takt. Det enda alla förlossningar har gemensamt är att det kommer innehålla smärta. Men det som skiljer smärtan från att bli något postiivt till att bli något negativt är hur förberedd man är på den tror jag. Om man går in med vetskapen om att det kommer att göra ont, men att kroppen är förberedd och kommer klara av detta, och att man på så vis kan slappna av och låta naturen ha sin gång så tror jag smärtan blir något man i efterhand kan se som något positivt istället för att som jag har gjort, tvinga sig själv att titta på andras smärta, tårar, uppgivenget och komplikationer på tv. Där de dessutom dramatiserar allt för att det ska bli bättre tv.

 

Jag trodde att om jag tittade på program likt dessa så skulle jag lära mig något, eftersom jag ser vad som händer och hur "man gör". Men nu i efterhand känns det som att jag lär mig mer genom att bara försöka vara lugn och vänta tills min bebis själv är redo att komma ut på just det sättet som min kropp, dna, arv har bestämt att det ska ske på. När det väl kommer till det ögonblicket kan jag ju faktiskt inte göra något annat än att försöka lyssna på min kropp och hjälpa den och min bebis så mycket jag kan så vi båda i slutändan mår bra.