Jag känner att idag är en bättre dag. Har haft en ganska jobbig natt där jag kunnat sova men vridit och vänt mig mycket för ingen ställning har varit bekväm, men trots det så känns idag mycket bättre än igår. Både med magen och med tanken på baby Bab. Dels är det tack vare stöd jag får från mamma och från mina närmsta vänner, både de som har och inte har barn peppar mig och ger mig tips och försöker säga saker som ska göra mig lite mer klarsynt när jag är där nere på botten och inte ser ljuset, men dels också från er andra vänner och bloggläsare som berättar att jag inte är ensam om dessa känslor och att det är vanligare än vad de flesta utger det för att vara och att det kommer vara värt det i slutändan. 

 

Sen har vi ännu en gång min makalösa sambo, som ni ev är less på att höra om, men som förtjänar all cred i det här. Efter att jag grinat ur mig under två timmar på förmiddagen igår i min ensamhet så ringde J och hörde direkt att det var något. När han sen kom hem så satte han sig ner och kramade mig och sa till mig att allt kommer bli superbra när den här biten är över, hur fin och speciell vår bebis kommer vara eftersom den är en del av både mig och honom, hur han förstår att jag hatar att vara gravid för att man måste ändra sitt vanliga liv ganska så drastiskt och att man dessutom ändrar kroppsform och får ont. Att han mer än gärna skulle byta om det gick. Han fortsatte med att försöka förklara att vi är två om det här och att det inte bara är jag, trots att det är jag som bär på barnet. Att det är lika mycket bådas ansvar och att han kommer finnas där genom allt. Att det kommer troligtvis vara tufft i början men att vi båda är jordnära och bra människor så vi kommer klara det här. ( Ja ni kan ju gissa om jag grät eller stortjöt under den här redogörelsen.... )

 

Jag är stark som person och vill sällan ha hjälp utan envisas med att klara saker själv. Men det här är något helt nytt och främmande och mina hormoner leker med mig dag för dag, och när jag får stöttning, tips, råd och lite kärlek så hjälper det väldigt mycket. 

 

( det blir inget Facebook-hjärta och gullgull, det vet ni, men all kärlek till er som offrar några minuter och skriver en kommentar eller skickar ett meddelande eller liknande. )