Sitter och läser i boken jag fick av Tina medan männen skruvar kök på nedervåningen. Jag lär mig massor av nytt och får lite mer hum och perspektiv på hur jag själv vill ha det på min förlossning.

Samtidigt som jag läser och för varje dag som går så måste jag erkänna att mitt hjärta växer när jag tänker på den lille där inne. Det blir mer och mer verkligt för varje dag och jag längtar lite efter personen där inne som fortfarande har halva tiden kvar att växa och utvecklas på. Jag vill se den lilla som är en blandning av mig och J. Jag vill veta vad för slags personlighet den kommer att ha, hur rösten kommer låta och vem den kommer vara mest lik.

Jag känner när jag tänker på det, en slags kärlek jag inte känt förut. Den ligger liksom bakom hjärtat och hugger mig ibland och då svämmar allt möjligt över.

Jag undrar om det är därför jag ibland drabbas av en sån oro att något ska gå fel från och med nu. För jag vet inte hur jag skulle reagera.

Alla dessa känslor tar jag dock som något positivt. Som att min kropp och jag och mitt liv gör sig redo för vad som komma skall. Att vara beredd att ta hand om, sörja för, värma, mata och ösa kärlek över för resten av dess liv. Och jag tror att jag sakta men säkert börjar komma dit.