Igår var dagen snäppet värre än när jag bröt ihop i tisdags. Jag har det ganska jobbigt nu och mår inte så bra inombords med mig själv. Det känns som inget jag gör blir eller är bra.

Jag åker på jobbet varje dag med vetskapen om att det kommer smärta antingen min rygg eller fötter när dagen är slut vilket gör mig nedstämd, viljelös och orkeslös. Jag blir stressad över detta eftersom det betyder att ju tidigare jag slutar jobba, desto mindre pengar kan jag inbringa till hushållet, och jag är inte en sån som vill bli betalad för. Denna nedstämdhet och oro över pengar gör att jag per automatik känner mig som en dålig flickvän som bara är deppig och aldrig orkar göra något. Detta stressar mig då eftersom det sista jag vill är att J också ska bli deppig och trött på mig och mitt beteende.

Vi toppar allt det här med den gnagande oron inför ansvaret att bli förälder som kommer och går titt som tätt.

Min kropp orkade inte. Så i duschen så släppte allt igen och tårarna sprutade. J kom in efter ett tag och såg mig stå där naken under rinnande vatten och hulka. Han tog ut mig och lade mig i sängen men jag kunde inte sluta. Det var någon sorts panikångestattack som kom över mig och jag fick svårt att andas.

Två timmar tog det att lugna ner mig efter både samtal av J till svärfar och till chefen. Idag är jag hemma från jobbet för att vila, tänka, samla mig och bestämma mig hur jag ska göra med allt. Denna ångest/stress/panik bottnar i jobbet det vet jag och sprider sig sen som ett virus över till annat. Jag vet att jag måste sluta tro på lögnerna om lättare arbetsuppgifter och bara sluta jobba helt eftersom det är var min kropp säger. Jag måste acceptera att det går inte hur mycket jag än vill. Min kropp, min relation och min blivande familj är viktigare än vad det där stället är. Men det är svårt, jag vill inte göra någon besviken på jobbet...

Och vad tusan skulle jag göra om jag inte hade J? Mitt allt.