The end
Jahapp. Det var det det.
Jag öppnade upp en ny blogg endast ämnad för mina tankar och mitt fortskridande genom min första graviditet. Graviditeten är nu över ( vilket jag liksom helt glömt bort att den är ) och ett nytt stadium i livet har börjat.
Så ( det här är faktiskt lite känslofyllt känner jag ) jag kommer nu att stänga ner den här bloggen, den här delen av livet är över ( för den här gången, man vet ju inte, det kan ju komma fler graviditeter i livet ) och återgå till min andra blogg.
Var beredd på att det kommer bli mycket Travis i den också, men jag ska försöka klämma in lite av privatpersonen Linnea också, för vad det lider så kommer jag ju kunna bli både mamman Linnea och privata Linnea igen. Nu är det dock bara mamma Linnea som existerar i mitt huvud och i vårt hushåll. Allt och jag menar ALLT kretsar kring mamma Linnea, pappa Jay och vår son Travis.
Följ med mig på min nya resa som mamma på min gamla blogg Lellelii.
( Och om det är någon som är sugen på att ändra min header där så hojta till. Jag vill uppdatera den så den blir mer aktuell och jag kan ju inte sånt där! )
Alltså tillbaka till http://lellelii.blogg.se från och med..... NU!
Tack för dessa nästan 9 månaderna med er läsare troget vid min sida!
Puss!
<3
Promenad i parken
Familjen har varit ute tillsammans för första gången! Travis mådde gott hela promenaden och såg ut som en sjöman med sin lilla hatt på sned. ( bare with me mitt bleka ansikte, det har varit den mest omtumlande veckan i mitt liv )
Skiten är ute!
Att blogga samtidigt som man provar att skita verkar vara en bra kombo. En veckas matintag är nu ute! Så nu ska jag ta min något lättare kropp och min familj på vår första tur utomhus med vagnen! Det är 24 grader varmt och solen strålar! Vi mätte godingen idag också. 43 små centimeter lyckades han sträcka ut sig till. Liten är bara förnamnet som sagt.
En bättre dag!
Jag förstår helt klart att jag drabbades av det som i folkmun kallas The baby blues. Tre-dagars deppen efter att du fått barn...
Jag avslutade gårdagen med att känna mig som Travis, när jag hulkandes och snorandes låg med huvudet på Jays bröst och kunde inte sluta gråta. Sen gick jag och lade mig och faktiskt SOV tills Travis tyckte det var dags att vakna upp. Jag har varit uppe 3 gånger i natt - varav en längre gång mellan 03-04 när han var relativt pigg och inte ville sova. Men det gick bra!
Idag känner jag mig mycket mer fylld av energi och jag har borstat tänderna, klätt på mig vanliga kläder och tänker gå med min familj på affären senare ( och se om jag kan hitta vilken jävla BH som helst som är större och skönare än min vanliga - JA, NI HADE RÄTT! HAHA, Jag måste ha nått skönt för de här rattarna tar kål på mig! )
På tal om rattar ( IGEN ) När Travis gråtit inatt så har mina bröst läckt BIG TIME! Det är fortfarande en genomskinlig vätska men kanske ska det komma igång nåt? Jag försöker ge T bröstet och han suger tag ibland men inte för speciellt lång tid och jag vet inte om han får i sig något för han blir inte lugn och trött utan vi får ge honom flaskan också.
Ska prova pumpen idag igen och sen om det kommer ur något,
Overall så är idag en mycket bättre dag och jag mår bättre!
DAGENS ERKÄNNANDE: Jag har innan jag fick barn också alltid sagt att det är väl KLART ATT MAN HINNER FÅ SAKER GJORT! Bebis sover ju mestadelen av tiden.
Tillåt mig skratta! Hahhhahahaha! Jo Tjena. Det är tur att jag kan erkänna när jag har fel. Jag hinner inte ens borsta tänderna, än mindre äta. Och Jo. Bebis sover mycket, men det hinns ändå inte med....
Operation Boobs
Ska vi ens prata nått om amning? Om bröst? Om mjölk som födoämne?
Egentligen inte, men va fan!
Barnet vill inte suga - men har gärna vårtjäkeln i munnen och somnar istället.
Mina brön är tunga som bly men inget kommer ur dom hur mycket jag än masserar och pumpar med den där fancy svancy bröstpumpen för 250 spänn.
Ingen BH passar och hur ska jag kunna köpa en ny när jag staplar omkring med ett långsamt läkande snitt precis ovanför fiffi?
Så kommer mitt barn överleva om jag lägger ner projekt Boobs nu och övergår till projekt köpa-på-affärn-för-dyr- peng?
Snälla säg Ja....
Dom två bruna gelehallonen vrider sig i sina egna plågor as we speak.
Travis Eric Birtles
Jag kanske ska presentera honom på riktigt också. Det vackraste jag någonsin sett. 2012-07-18 kl 07.18 kom vår son som fått namnet Travis Eric Birtles. Välkommen du pytte till denna stora värld ( fan nu bajsade han ner sig bigtime när jag skulle försöka vara högtidlig )
En mamma och en pappa...
Medan jag känner mig och förmodligen ser ut som ett vrak där jag stånkar fram i ett par för stora vita pyjamasbyxor med prickar på och ett av J:s linnen utan BH för pattarna får inte längre plats då de har expanderat till enorma höjder, så har J förändrats från den som var personen utan tålamod till att möta varje ny utmaning med ett öppet, lugnt sinne.
Jag smetar snor på siden av kudden - han byter blöjor i rasande fart
Jag kommer sova i min sons kiss inatt med för jag orkar inte byta lakan - Han tar med T på en premiärtur i vagnen på affären.
Jag grinar krokodiltårar över allt och ingenting - Han vaggar, vyssjar, håller om, smeker, klappar, rapar och matar. Ibland känns det som han gör allt på samma gång.
Sen försöker jag mig på att vara en mamma som alla andra och tar fram bröstpumpen för att se om jag kan ge min son bröstmjölk. Men även där går det åt helvete. Bröstvårtorna gör sjukligt ont varje gång jag pumpar och det som kommer ur mig räcker inte till att mata den minsta kolibri. ( Även fast vår son är lika liten som en kolibri så behöver han dock mer mat än det där )
Så jag slår ner blicken i soffan eller låter den fastna på vår son, och J lagar mat, planterar ett träd som han kallar Travis träd ute på framsidan, han vet precis hur flasksterilisatorn funkar, vet vilken suggrej som är bäst på vilken flaska så T dricker bättre, steriliserar sina händer varje gång har har varit ute och rökt och blir genuint lycklig när T hickar eller nyser.
Själv släpper jag enorma mängder väder som en konsekvens av operationen och är glad över att klådan som kom med den iallafall har försvunnit.
- Sovande son och betagen far.
I en säng av kiss och snor...
Jag har precis flyttat mig från sängen där jag legat in min sons kiss inatt ( han kissade en fin stråle precis under min kudde när blöjan skulle bytas inatt i sängen ) samtidigt som jag inte sovit mycket alls och gråtit som ett barn i två timmar och torkat snoret på lakanet.
Jag mår.. jag vet inte. Stygnen gör ont, jag kan inte ligga skönt, eller böja mig utan att det gör ont. Jag drabbas av kärleksanfall som gör att hjärtat brister när jag ser min son. Och andra sekunden så får jag panik och kan inte andas när jag känner att jag inte kommer klara av det här. Igår, idag och för resten av mitt liv. Hur gör man? Jag kan ingenting.
Jag är extremt trött då jag vaknar vi minsta udda andetag bebis tar. Men när morgonen kommer och J säger att jag kan stanna i sängen och han tar vår son ner så kan jag ändå inte sova. Då gråter jag och funderar en massa.
Inatt klockan 04 så bytte jag min första blöja, Och satte den rätt. Och jag bytte kläder på honom och tvättade honom ömt och noga och virade sedan in honom i en mjuk filt och lade honom mellan oss i sängen, placerade en hand på hans mage och fick honom att lugna ner sig.
Jag antar att det kan räknas som ett framsteg, en seger?
Men jag är så otroligt skör. Både fysikt och psykiskt och det räcker att man nuddar mig med en tändsticka och jag faller handlöst ut i ett ingenting som jag är extremt rädd för men som jag älskar till döds eftersom det där okända är mitt barn och han är så otroligt vacker. Hans gråt är som en fågelunges och berör mig inte, hans slutna ögon när han sover är det lenaste, lugnaste man kan tänka sig och hans små, små fingrar när dom greppar mitt finger gör att jag känner och vet att han behöver mig. Alltid.
Men så här känslig och så här mycket känslor har jag aldrig upplevt förut någon gång i livet.
Jag vill inte ha besök och jag vet att folk vill skypa, men jag orkar inte det än vänner. Jag skypar med er när vad än det är har lagt sig lite inuti mig.
Föräldrasynd no 1 precis gjord.....
Jag har precis pratat exalterat med J om min sons bajs. Och det faktum att han har bajsat för första gången idag, fredag den 20 juli. 2 dagar efter sin födelsedag.
Det som jag HATAT när andra föräldrar gjort. Jag var ju iallafall inom hemmets fyra väggar och bara med min sambo. Vi blev helt enkelt bara glada att det som kommer in även också kommer ut så tarmsystemet fungerar som det ska,.. Och det får bli min ursäkt och jag kommer aldrig tala om det offentligt igen. Amen,
Så här ser mitt tarmsystem ut såhär två dagar efter att jag blivit uppsnittad och vårdslöst behandlad i mellangården.
- Det är inte 37+1 V gravid.. men det är inte Thailand 2011 heller...
Får jobba på det helt enkelt... om 6 veckor när man är tillåten att röra sig igen.
Fortsättning på det som det skulle komma en fortsättning på....
1,2,3 LYFT var det ja.....
Och så blev jag lyft över till en ytterst bekväm bred säng och körd till recovery-avdelningen. Även här kände jag mig som en patient i en film. J var borta, bebis var borta. Det var bara jag och en massa slangar överallt. Sen kom plötsligt bebis och J från ingenstans och allt var mycket förvirrande.
För det första kunde jag inte röra mig förutom armarna men där satt det ju bara fast massa kanyler och slangar och annat. För det andra frös jag som om jag gått långprommis naken på Grönland. Jag minns inte så mycket av den här timmen ( ? ). Jag vet att jag frös som sagt och svettades på samma gång. Att jag blev tvättad över hela kroppen av två sköterskor och att det var skönt. ( Ja även mellan benen och i rumpan, och ja även det var skönt och svalkande ) J säger att jag även höll i vår son och sov en liten stund med honom i famnen men det minns jag inte heller, Jag kommer ihåg att den ena sköterskan hade en vän i Danmark och att bakom skynket mitt emot hade någon just klämt ur sig en 10 pounds unge och att barnmorskan sa att det var den största unge och sett i hela sitt yrkesliv....
Sen blir jag skjutsad upp till Ward 5, rum 8. Det är här jag ska återhämta mig efter operationen i ett par dagar. Det är inte egna rum utan det är 6 platser i ett stort rum som avdelas med skynken. Privat fast hemskt oprivat. Jag får lyckligtvis "rummet" längst in vid fönstret, då rummet kokar! Både av värme och skrikande nyfödda ungar, Och sen är det vi 6 kvinnor som på ett eller annat sätt inte har haft en naturlig förlossning.
Jag ska berätta för er om två av dessa kvinnor. Mina två grannar. Mitt emot är en kvinna, Rachel heter hon. Hon är 42 år gammal och det här är hennes första barn. Hon fick snittas i sista stund, mer än så vet jag inte. Hon har fått en son. Till saken. Hon larmar stup i kvarten! Om allt och ingenting. Hon har legat där i 5 dagar när jag kommer in. Plus att hon grinar hela tiden och ringer sin mamma var 5 minut och grinar. Kvinnan är 42 år gammal och larmar barnmorskorna för att hon inte ännu har lärt sig hur man tar på byxor på en bebis.... Fel å prova då så man lär sig?!
Människor som dessa har jag inget till övers för. Hur ont man än har i stygnen så kan man väl prova att göra saker själv?
Människor som dessa har jag inget till övers för. Hur ont man än har i stygnen så kan man väl prova att göra saker själv?
Sen har vi tjejen brevid mig som kom in inatt. Jag har ju tjuvlyssnat på båda genom skynkena så det är därför jag vet vad jag vet. Hon är väldigt väldigt ung listar jag ut och har fött en flicka. Hon pratar med sin kompis på telefon nästan hela natten och om hon inte gör det så gråter hon konstant. Hon ska lämna bort sin dotter för adoption vad jag förstår. På morgonen idag kom hennes mamma och de samtalade och ringde Social service. Den nyblivna mamman grät och grät och det enda hon sa var att hon ville så gärna behålla henne. Hennes mamma svarade då att: Det blir nog bäst såhär.... Lite senare rullades bebisen iväg till ett rum och dottern och mamman lämnade utan barnet..
I övrigt så hände det inte så mycket på avdelningen. Papporna var tillåtna att komma på besök mellan kl 11-20.30 vilket betydde att nätterna var jag tvungen att spendera själv med min son. Detta skrämde mig något otroligt och sen i tisdags natt när vattnet gick så har jag sovit 6 timmar sammanlagt, Jag prövade givetvis att amma på en gång. 3 gånger av 50 försök så sög han. Men jag visste inte om något kom ut ur mig och in i honom. Mina bröstvårtor blev ömma och det gjorde ont när han väl sög tag. Mellan dessa försök så panikskrek han mycket eller sov bara om han hade hud mot hud kontakt med mig... Dag två när farmor kom på besök så provade vi ge honom ersättning på flaska och han drag 30ml i ett svep! ( en nyfödd som levt en dag bör dricka ca 8ml åt gången enligt nån lista ) Efter det somnade han lugnt och fint in i sin säng och sov i 6 timmar. Han förvandlades till en helt annan människa, trots att vi bara känt den här lille mannen i 1,5 dag.
När jag inte bekymrade mig över amningen och ringde till J om kvällarna och storgrät över att jag inte trodde mig skulle kunna klara det här på egen hand så knaprade jag smärtstillande som en riktig pillertrillare, åt bakad potatis med coleslaw till lunch och förde protokoll på när och hur mycket jag drack samt när och hur mycket jag kissade ut Och utöver det kom barnmorskor förbi och tog min temp och blodtryck samt frågade hur jag mådde och om jag hade ont. Jag vågar inte skratta, nysa eller hosta för då tror jag att stygnen kommer flyga all världens väg och magen kommer explodera, Det var otroligt tråkigt att vara "inlåst" på den där avdelningen, Och idag när vi lämnade så hittade jag inte ut, och det kändes som det var 2 veckor sedan jag gick in genom dörrarna där med en mage som var 37+1 vecka bakad bebis. Och inte bara dryga 48 timmar...
Min största oro nu när vi lämnat sjukhuset är: När vågar man bajsa? ( Cemo? Berätta! Jag vågar fan inte! ) Jag föreställer mig att det kommer göra fruktansvärt ont.nämligen.
Lite bilder över de 48 timmar som känts som 48 dagar...
- Minuter efter att jag fått reda på att bebis ligger i säte och att det blir akut snitt....
- Stolt pappa i scrubs håller i sin son på recovery-avd.
- På Recovery och vilsen när jag håller min son på riktigt för första gången.
- Farmor träffar sitt barn-barn för första gången.
- Fasters första möte
- Otroligt utmattad mamma på ward 5.
- Presenter!
- Svenskt välkomnande på avdelningen!
- En pappa som bara tittar och tittar och tittar....
- Kissprotokoll
- Matas med flaska för första gången
- Inviger bilbarnstolen
- Farfar och barnbarn möts för första gången.
- Bebis ankelband... brevid en nyckel.
- Vår son
- Mina stygn ( sett upp och ned, det svarta är min BH )
- Testar Moseskorgen för första gången
Bio någon?
Om jag befinner mig på sjukhus? Nä jag går alltid runt i nattlinne, utan brösthållare så vårtorna får flöda fritt och med en enorm binda och en stor pappskål att kissa i under armen när jag ska på bio.
Baby babs rum är klart! ( Skrivet I tisdags innan livet tvärvände )
I väntan på att jag ska bl moster - ja exakt, inte mamma- igen så har jag tvättat mer bebiskläder OCH så kom min vackra gungstol och baby babs gardiner, så nu är mitt lilla projekt klart! ( Det ska in en stor grov rund näverkorg också när bebis blivit lite större och har leksaker, och det ska bli förvaringen för dessa medan leksakerna fortfarande är stora, har redan sett ut exakt vilken korg jag vill ha, framförhållning kallas det! )
Jag är jättestolt över mitt projket och det spelar ingen roll att jag spenderat mellan 5-6000 kr på rummet, det är precis så som jag ville att det skulle vara. Ett rum som är funktionellt och stilrent och inget klassiskt barnrum med massa Disney eller pluttinutt-saker.
- Det är lätt att nå blöjor, våtservetter och annat om man byter vid det avtagsbara skötbordet.
- Jag kan sitta under vaknätter i min gungstol ( som är otroligt skön att sitta i! ) och vyssja bebis.
- Det finns mycket utrymme för alla bebis kläder i den stora byrån.
- Och när bebis börjar utforska världen så finns det ett helt äventyr i väggdekalen med alla fåglar, löv och trädet.
Vad ska jag nu ta mig för de sista 20 dagarna? Inga paket som väntar, inget att snickra ihop? Inget att sätta upp?
Förlossningsberättelse
Jag befinner mig på ward 5. En avdelning för kvinnor som haft komplikationer under förlossningen eller blivit förlösta med kejsarsnitt. Vilket alltså hände mig igår, den 18 juli....
Kvällen innan hade jag uppdaterat min status som påtalade att i mitt hushåll skulle det minsann drickas hallonbladste, gås på promenad och pippas. Allt detta infriades, dock utan större förhoppningar om att det skulle lyckas eftersom det var 3 veckor kvar.
Klockan 03.00: Vaknar av att det sipprar ut vatten där nere. Går på toa och kissar och då rinner det mer vatten ut. Mörkgrönt sådant. Jag inser ( tror jag ) vad som hänt och ropar på J typ 6 gånger innan han vaknar. Hans Kommentar: I told you so.
03.10 jag ringer förlossningen och får order om att komma in. Jag tar på mig vinda för första gången sen jag var 13. Vi ringer Jays mamma som kommer direkt men kör fast två gånger när vi ska backa ut för hon är så till sig.
03.30. Inne på sjukhuset och får ett rum och blir påsatt kurva och facebookar.
04.00 Känner av värkar. De är helt okej men tar andan ur mig lite så jag fokuserar på att andas. De återkommer sedan var 5 minut och varar i dryga 10 sekunder.
05.00 blir undersökt och är öppen 0,5cm. Blir informerad om att jag kommer bli igångsatt eftersom bebis har bajsat inuti mig. En barnmorska går och hämtar tabletter.
05.20 Ska precis få tabletter uppstoppad i vagina när barnmorskan upptäcker att min nya binda är full av kolsvart/grönt bajs. Hon känner på magen i 2 sekunder och konstaterar: bebis ligger i säte, det här bajset kommer från rumpan som ligger alldeles nära slidan. ( hur kan inte barnmorskorna på mina kollar sett några tendenser till detta?!!!!! ) jag börjar storgrina av den nya informationen och chocken.
05.30 En doktor kommer in och ger mig två alternativ. Föda naturligt eller akut snittas. Hon rekommenderar de senare med tanke på bajset och att jag är förstföderska. Jag skriver på papper om ev risker och förbereder mig mentalt på att jag ska in på operation.
Mellan all denna information har jag pratat med mamma via telefon, grinat, whatsappat med mina vänner och facebookat...
06.00 Får ta på mig den otroligt sexiga sjukhusdräkten med öppen rygg och blir forslad mot operationssalen. På vägen dit rinner det mer grönsvart vatten längs benen och ner på golvet medan jag går och jag har aldrig känt mig mer sexig. Jay blir avlämnad för att ta på sig scrubs ( precis som i serien scrubs! ) och blir tillsagd att han måste vänta utanför i 20 min eftersom de ska förbereda salen och sätta bedövning på mig. Han sa efteråt att det var de längsta 20 minuterna i hans liv.
06.10 Är otroligt nervös när jag kliver in i operationssalen som är som att kliva in i ett avsnitt av Cityakuten, och en sköterska får hålla mig i handen när läkaren ska sätta ryggmärgsbedövningen. Den kändes inte ett skit. Så jag slutade gråta och rumpan blev stekhet och sen var jag borta från all känsel från pattarna och nedåt.
06.50 Blir insmord med den klassiska bruna desinfektionskrämen man ser på tv och frågar lite halvt stressat varför inte Jay kommit än. Han kommer då och får sitta uppe vid mitt ansikte medan ett stort skynke sätts upp och skymmer utsikten. Vilket jag tyckte var trist för jag ville se!
06.55 Doktorn är redo att börja snitta och mitt hårnät är över hela ansiktet och irriterar.
06.57 Snittet är tydligen lagt och jag kände inte ett skit. Mitt pulsband trycker dock sjukligt hårt två gånger i minuten när mitt blodtryck kollas.
07.05 Jag mår illa men får injektion genom kanylen i handen som tar bort det. Två gånger. Jag får också insprutat sterilt vatten där vilket svider förjävligt.
07.11 Jag känner att det dras i mig och trycks och hålls på men känner inget som gör det minsta ont.
07.18 Vårt barn plockas upp i ena benet och skriker direkt. Då gråter jag. Jag hinner fråga vad det är för sort och J säger att vi fått en son. A little boy säger han och rösten skär sig och han gråter lite.
Jag får inte se honom då han måste undersökas direkt, men en miljon tankar får genom huvudet under tiden jag blir ihopsydd och tills barnmorskan kommer ut med honom igen inlindad i en filt och lägger honom på mitt bröst. Jag ser ingenting för mitt hårnät är fortfarande i vägen, men jag skymtar en liten liten nos och hör ett gråt som låter som en fågelunges. Jag säger till J att han kan hålla honom medan jag blir ihopskruvad och det är världens stoltaste pappa som håller i sin son för första gången.
Allt hade gått bra och vi var alla tre välmående och friska, trots att hon som nu är mamma var totalförlamad och kände sig ännu mer som i en film när hon blev lyft över till en annan säng på: 1. 2, 3 lyft!
Fortsättning följer...
Vattnet har gått!... I England!
Snabb update! Vaknade kl 03 av att det rann vatten ut efter benen. Sprang på toa och det kom mer men det var även grönt. Ringde sjukhuset och blev beordrad att komma in. Blev undersökt och ligger nu med kurva på. Har känt lite värkar sen klockan 04. Ungefär var 5 minut som varar i ca 10 sek. Är nervös och lite rädd. Känns som det enda jag vill göra är att gå på toa. Gillar inte att ligga ner i sängen men måste pga kurvan. Vill helst stå känns det som. Med bindan fastklämd mellan benen... Ska bli förflyttad till en förlossningssal snart. Får inte åka hem. På återseende ;)
Först att åka ut från listan blev....
In på trackslistan är FIA, med en helt legitim gissning på 4 augusti.
En spark i rumpan och först ut från listan är Madde L som trots att det inte hade gjort något alls för mig om det blivit den 16 juli inte vinner kampen mot baby bab.
Det roliga är att INGEN har gissat på att jag får på det datum jag är beräknad, nämligen den 7 augusti.
Återkommer på fredag men ännu en förlorare eller måhända en glammig vinnare?!
