Medan jag känner mig och förmodligen ser ut som ett vrak där jag stånkar fram i ett par för stora vita pyjamasbyxor med prickar på och ett av J:s linnen utan BH för pattarna får inte längre plats då de har expanderat till enorma höjder, så har J förändrats från den som var personen utan tålamod till att möta varje ny utmaning med ett öppet, lugnt sinne.

 

Jag smetar snor på siden av kudden - han byter blöjor i rasande fart

Jag kommer sova i min sons kiss inatt med för jag orkar inte byta lakan - Han tar med T på en premiärtur i vagnen på affären.

Jag grinar krokodiltårar över allt och ingenting - Han vaggar, vyssjar, håller om, smeker, klappar, rapar och matar. Ibland känns det som han gör allt på samma gång.

 

Sen försöker jag mig på att vara en mamma som alla andra och tar fram bröstpumpen för att se om jag kan ge min son bröstmjölk. Men även där går det åt helvete. Bröstvårtorna gör sjukligt ont varje gång jag pumpar och det som kommer ur mig räcker inte till att mata den minsta kolibri. ( Även fast vår son är lika liten som en kolibri så behöver han dock mer mat än det där )

 

Så jag slår ner blicken i soffan eller låter den fastna på vår son, och J lagar mat, planterar ett träd som han kallar Travis träd ute på framsidan, han vet precis hur flasksterilisatorn funkar, vet vilken suggrej som är bäst på vilken flaska så T dricker bättre, steriliserar sina händer varje gång har har varit ute och rökt och blir genuint lycklig när T hickar eller nyser.

 

Själv släpper jag enorma mängder väder som en konsekvens av operationen och är glad över att klådan som kom med den iallafall har försvunnit.