Jag befinner mig på ward 5. En avdelning för kvinnor som haft komplikationer under förlossningen eller blivit förlösta med kejsarsnitt. Vilket alltså hände mig igår, den 18 juli....

 

Kvällen innan hade jag uppdaterat min status som påtalade att i mitt hushåll skulle det minsann drickas hallonbladste, gås på promenad och pippas. Allt detta infriades, dock utan större förhoppningar om att det skulle lyckas eftersom det var 3 veckor kvar.

 

Klockan 03.00: Vaknar av att det sipprar ut vatten där nere. Går på toa och kissar och då rinner det mer vatten ut. Mörkgrönt sådant. Jag inser ( tror jag ) vad som hänt och ropar på J typ 6 gånger innan han vaknar. Hans Kommentar: I told you so.

 

03.10 jag ringer förlossningen och får order om att komma in. Jag tar på mig vinda för första gången sen jag var 13. Vi ringer Jays mamma som kommer direkt men kör fast två gånger när vi ska backa ut för hon är så till sig.

 

03.30. Inne på sjukhuset och får ett rum och blir påsatt kurva och facebookar.

 

04.00 Känner av värkar. De är helt okej men tar andan ur mig lite så jag fokuserar på att andas. De återkommer sedan var 5 minut och varar i dryga 10 sekunder. 

 

05.00 blir undersökt och är öppen 0,5cm. Blir informerad om att jag kommer bli igångsatt eftersom bebis har bajsat inuti mig. En barnmorska går och hämtar tabletter.

 

05.20 Ska precis få tabletter uppstoppad i vagina när barnmorskan upptäcker att min nya binda är full av kolsvart/grönt bajs. Hon känner på magen i 2 sekunder och konstaterar: bebis ligger i säte, det här bajset kommer från rumpan som ligger alldeles nära slidan. ( hur kan inte barnmorskorna på mina kollar sett några tendenser till detta?!!!!! ) jag börjar storgrina av den nya informationen och chocken.

 

05.30 En doktor kommer in och ger mig två alternativ. Föda naturligt eller akut snittas. Hon rekommenderar de senare med tanke på bajset och att jag är förstföderska. Jag skriver på papper om ev risker och förbereder mig mentalt på att jag ska in på operation.

 

Mellan all denna information har jag pratat med mamma via telefon, grinat, whatsappat med mina vänner och facebookat...

 

06.00 Får ta på mig den otroligt sexiga sjukhusdräkten med öppen rygg och blir forslad mot operationssalen. På vägen dit rinner det mer grönsvart vatten längs benen och ner på golvet medan jag går och jag har aldrig känt mig mer sexig. Jay blir avlämnad för att ta på sig scrubs ( precis som i serien scrubs! ) och blir tillsagd att han måste vänta utanför i 20 min eftersom de ska förbereda salen och sätta bedövning på mig. Han sa efteråt att det var de längsta 20 minuterna i hans liv.

 

06.10 Är otroligt nervös när jag kliver in i operationssalen som är som att kliva in i ett avsnitt av Cityakuten, och en sköterska får hålla mig i handen när läkaren ska sätta ryggmärgsbedövningen. Den kändes inte ett skit. Så jag slutade gråta och rumpan blev stekhet och sen var jag borta från all känsel från pattarna och nedåt.

 

06.50 Blir insmord med den klassiska bruna desinfektionskrämen man ser på tv och frågar lite halvt stressat varför inte Jay kommit än. Han kommer då och får sitta uppe vid mitt ansikte medan ett stort skynke sätts upp och skymmer utsikten. Vilket jag tyckte var trist för jag ville se! 

 

06.55 Doktorn är redo att börja snitta och mitt hårnät är över hela ansiktet och irriterar. 

 

06.57 Snittet är tydligen lagt och jag kände inte ett skit. Mitt pulsband trycker dock sjukligt hårt två gånger i minuten när mitt blodtryck kollas. 

 

07.05 Jag mår illa men får injektion genom kanylen i handen som tar bort det. Två gånger. Jag får också insprutat sterilt vatten där vilket svider förjävligt.

 

07.11 Jag känner att det dras i mig och trycks och hålls på men känner inget som gör det minsta ont.

 

07.18 Vårt barn plockas upp i ena benet och skriker direkt. Då gråter jag. Jag hinner fråga vad det är för sort och J säger att vi fått en son. A little boy säger han och rösten skär sig och han gråter lite. 

 

Jag får inte se honom då han måste undersökas direkt, men en miljon tankar får genom huvudet under tiden jag blir ihopsydd och tills barnmorskan kommer ut med honom igen inlindad i en filt och lägger honom på mitt bröst. Jag ser ingenting för mitt hårnät är fortfarande i vägen, men jag skymtar en liten liten nos och hör ett gråt som låter som en fågelunges. Jag säger till J att han kan hålla honom medan jag blir ihopskruvad och det är världens stoltaste pappa som håller i sin son för första gången. 

 

Allt hade gått bra och vi var alla tre välmående och friska, trots att hon som nu är mamma var totalförlamad och kände sig ännu mer som i en film när hon blev lyft över till en annan säng på: 1. 2, 3 lyft! 

 

Fortsättning följer... 

 

 

Jag beställde två böcker från Sverige via mamma för några dagar sen och igår damp dom ner i brevlådan. Den ena är Stora boken om barn, vilket är helt enkelt en bok om allt från graviditeten, till hur man ammar, till sjukdomar, barnets utveckling det första året och de nästkommande 5 åren samt hur man vårdar relationen till varandra efter att man blivit föräldrar.

 

Den andra boken heter "Att möta förlossningssmärtan" och handlar om precis det. Har läst 40 sidor av den redan i morse och jag gillar den. Den tar upp saker som: Vad som ligger bakom grunden till rädslan - om något hänt tidigare i livet som gör att man är mer rädd för smärta än normalt.
De tar också upp saker som vad specifikt man är rädd för och vad det står för. Är det att man är rädd för att man inte ska klara av det? Att man inte ska bli sedd och lyssnad till? Att man ska skada barnet och sig själv? Att man inte kommer känna sig tillräcklig eller misslyckad om man tar "hjälp" av smärtlindring osv.

 

Man får läsa olika förlossningsberättelser, både "positiva" och "negativa" för att lära sig att varje förlossning är olika och unik och går inte att jämföra med någon annans, men att ALLA kvinnor i efterhand har sagt att de känt sig stolta och starka över sig själva och vad de presterat.

 

Författaren tar också upp ångestkänslor kring barnet, kring ansvaret att bli föräldrer och förlossningsdepression och hur man kan ta sig igenom det så att förlossningen ska bli något positivt i slutändan trots smärtan.

 

Jag er framemot att läsa mer ur den och lära mig hur jag ska förbereda mig så lugnt och avslappnat som möjligt och få förlossningen att framstå som något positivt, att smärtan är något positivt, för varje värk som du går igenom kommer aldrig tillbaka och är ett steg närmare målet som är ditt barn. Hur jag ska tänka och andas för att vara så avslappnad som möjligt och låta min kropp säga åt mig vad jag ska göra. Jag har en tendens att sluta mig och spänna mig mycket när jag är rädd eller har ont och det hjälper inte smärtan eller utdrivningen. Att jag dessutom är mitt uppe i att bota mig själv från min spruträdsla är ett annat hinder, men som jag inte längre ser som ett lika stort problem som tidigare efter alla blodprover jag lämnat under de senaste 9 månaderna.