Jag beställde två böcker från Sverige via mamma för några dagar sen och igår damp dom ner i brevlådan. Den ena är Stora boken om barn, vilket är helt enkelt en bok om allt från graviditeten, till hur man ammar, till sjukdomar, barnets utveckling det första året och de nästkommande 5 åren samt hur man vårdar relationen till varandra efter att man blivit föräldrar.

 

Den andra boken heter "Att möta förlossningssmärtan" och handlar om precis det. Har läst 40 sidor av den redan i morse och jag gillar den. Den tar upp saker som: Vad som ligger bakom grunden till rädslan - om något hänt tidigare i livet som gör att man är mer rädd för smärta än normalt.
De tar också upp saker som vad specifikt man är rädd för och vad det står för. Är det att man är rädd för att man inte ska klara av det? Att man inte ska bli sedd och lyssnad till? Att man ska skada barnet och sig själv? Att man inte kommer känna sig tillräcklig eller misslyckad om man tar "hjälp" av smärtlindring osv.

 

Man får läsa olika förlossningsberättelser, både "positiva" och "negativa" för att lära sig att varje förlossning är olika och unik och går inte att jämföra med någon annans, men att ALLA kvinnor i efterhand har sagt att de känt sig stolta och starka över sig själva och vad de presterat.

 

Författaren tar också upp ångestkänslor kring barnet, kring ansvaret att bli föräldrer och förlossningsdepression och hur man kan ta sig igenom det så att förlossningen ska bli något positivt i slutändan trots smärtan.

 

Jag er framemot att läsa mer ur den och lära mig hur jag ska förbereda mig så lugnt och avslappnat som möjligt och få förlossningen att framstå som något positivt, att smärtan är något positivt, för varje värk som du går igenom kommer aldrig tillbaka och är ett steg närmare målet som är ditt barn. Hur jag ska tänka och andas för att vara så avslappnad som möjligt och låta min kropp säga åt mig vad jag ska göra. Jag har en tendens att sluta mig och spänna mig mycket när jag är rädd eller har ont och det hjälper inte smärtan eller utdrivningen. Att jag dessutom är mitt uppe i att bota mig själv från min spruträdsla är ett annat hinder, men som jag inte längre ser som ett lika stort problem som tidigare efter alla blodprover jag lämnat under de senaste 9 månaderna.