1,2,3 LYFT var det ja.....
Och så blev jag lyft över till en ytterst bekväm bred säng och körd till recovery-avdelningen. Även här kände jag mig som en patient i en film. J var borta, bebis var borta. Det var bara jag och en massa slangar överallt. Sen kom plötsligt bebis och J från ingenstans och allt var mycket förvirrande.
För det första kunde jag inte röra mig förutom armarna men där satt det ju bara fast massa kanyler och slangar och annat. För det andra frös jag som om jag gått långprommis naken på Grönland. Jag minns inte så mycket av den här timmen ( ? ). Jag vet att jag frös som sagt och svettades på samma gång. Att jag blev tvättad över hela kroppen av två sköterskor och att det var skönt. ( Ja även mellan benen och i rumpan, och ja även det var skönt och svalkande ) J säger att jag även höll i vår son och sov en liten stund med honom i famnen men det minns jag inte heller, Jag kommer ihåg att den ena sköterskan hade en vän i Danmark och att bakom skynket mitt emot hade någon just klämt ur sig en 10 pounds unge och att barnmorskan sa att det var den största unge och sett i hela sitt yrkesliv....
Sen blir jag skjutsad upp till Ward 5, rum 8. Det är här jag ska återhämta mig efter operationen i ett par dagar. Det är inte egna rum utan det är 6 platser i ett stort rum som avdelas med skynken. Privat fast hemskt oprivat. Jag får lyckligtvis "rummet" längst in vid fönstret, då rummet kokar! Både av värme och skrikande nyfödda ungar, Och sen är det vi 6 kvinnor som på ett eller annat sätt inte har haft en naturlig förlossning.
Jag ska berätta för er om två av dessa kvinnor. Mina två grannar. Mitt emot är en kvinna, Rachel heter hon. Hon är 42 år gammal och det här är hennes första barn. Hon fick snittas i sista stund, mer än så vet jag inte. Hon har fått en son. Till saken. Hon larmar stup i kvarten! Om allt och ingenting. Hon har legat där i 5 dagar när jag kommer in. Plus att hon grinar hela tiden och ringer sin mamma var 5 minut och grinar. Kvinnan är 42 år gammal och larmar barnmorskorna för att hon inte ännu har lärt sig hur man tar på byxor på en bebis.... Fel å prova då så man lär sig?!
Människor som dessa har jag inget till övers för. Hur ont man än har i stygnen så kan man väl prova att göra saker själv?
Sen har vi tjejen brevid mig som kom in inatt. Jag har ju tjuvlyssnat på båda genom skynkena så det är därför jag vet vad jag vet. Hon är väldigt väldigt ung listar jag ut och har fött en flicka. Hon pratar med sin kompis på telefon nästan hela natten och om hon inte gör det så gråter hon konstant. Hon ska lämna bort sin dotter för adoption vad jag förstår. På morgonen idag kom hennes mamma och de samtalade och ringde Social service. Den nyblivna mamman grät och grät och det enda hon sa var att hon ville så gärna behålla henne. Hennes mamma svarade då att: Det blir nog bäst såhär.... Lite senare rullades bebisen iväg till ett rum och dottern och mamman lämnade utan barnet..
I övrigt så hände det inte så mycket på avdelningen. Papporna var tillåtna att komma på besök mellan kl 11-20.30 vilket betydde att nätterna var jag tvungen att spendera själv med min son. Detta skrämde mig något otroligt och sen i tisdags natt när vattnet gick så har jag sovit 6 timmar sammanlagt, Jag prövade givetvis att amma på en gång. 3 gånger av 50 försök så sög han. Men jag visste inte om något kom ut ur mig och in i honom. Mina bröstvårtor blev ömma och det gjorde ont när han väl sög tag. Mellan dessa försök så panikskrek han mycket eller sov bara om han hade hud mot hud kontakt med mig... Dag två när farmor kom på besök så provade vi ge honom ersättning på flaska och han drag 30ml i ett svep! ( en nyfödd som levt en dag bör dricka ca 8ml åt gången enligt nån lista ) Efter det somnade han lugnt och fint in i sin säng och sov i 6 timmar. Han förvandlades till en helt annan människa, trots att vi bara känt den här lille mannen i 1,5 dag.
När jag inte bekymrade mig över amningen och ringde till J om kvällarna och storgrät över att jag inte trodde mig skulle kunna klara det här på egen hand så knaprade jag smärtstillande som en riktig pillertrillare, åt bakad potatis med coleslaw till lunch och förde protokoll på när och hur mycket jag drack samt när och hur mycket jag kissade ut Och utöver det kom barnmorskor förbi och tog min temp och blodtryck samt frågade hur jag mådde och om jag hade ont. Jag vågar inte skratta, nysa eller hosta för då tror jag att stygnen kommer flyga all världens väg och magen kommer explodera, Det var otroligt tråkigt att vara "inlåst" på den där avdelningen, Och idag när vi lämnade så hittade jag inte ut, och det kändes som det var 2 veckor sedan jag gick in genom dörrarna där med en mage som var 37+1 vecka bakad bebis. Och inte bara dryga 48 timmar...
Min största oro nu när vi lämnat sjukhuset är: När vågar man bajsa? ( Cemo? Berätta! Jag vågar fan inte! ) Jag föreställer mig att det kommer göra fruktansvärt ont.nämligen.
Lite bilder över de 48 timmar som känts som 48 dagar...
- Minuter efter att jag fått reda på att bebis ligger i säte och att det blir akut snitt....
- Stolt pappa i scrubs håller i sin son på recovery-avd.
- På Recovery och vilsen när jag håller min son på riktigt för första gången.
- Farmor träffar sitt barn-barn för första gången.
- Fasters första möte
- Otroligt utmattad mamma på ward 5.
- Presenter!
- Svenskt välkomnande på avdelningen!
- En pappa som bara tittar och tittar och tittar....
- Kissprotokoll
- Matas med flaska för första gången
- Inviger bilbarnstolen
- Farfar och barnbarn möts för första gången.
- Bebis ankelband... brevid en nyckel.
- Vår son
- Mina stygn ( sett upp och ned, det svarta är min BH )
- Testar Moseskorgen för första gången
