Jobbig kväll. Massor med tankar kom ut som tårar och sen kunde jag inte sluta. Grät som om min sista stund var kommen.

Men jag antar att sånt behövs ibland. Jag har valt det här livet själv, ingen har tvingat mig. Jag har nu gått ett steg längre i detta liv och jag vet att jag klarar av det också men ibland så vill den lilla flickan Linnea bara vara nära sin mamma och sin familj och låta mamma fatta alla beslut åt henne och säga vad som är rätt och vad hon ska göra när hon själv inte vet. Kanske få gråta lite utan anledning på mammas axel och sen få en kram man bara kan få av en mamma...

När jag sedan trodde det hade lugnat ner sig så såg jag en extremt överviktig person på tv som bestämt sig för att gå ner i vikt och slängde ut sin favoritfåtölj som start, och då började jag lipa igen.

Tror jag borde göra kväll nu. Snyft.