Har spenderat ett par timmar med att gå igenom gamla kort på datorn och externa hårddisken medan regnet smattrar utanför fönstret och jag väntar på att min sambo ska komma hem från jobb.

 

Och jag snubblade över och kastades tillbaka till November 2010 när jag bodde i Oslo och jag och mannen jag nu ska ha barn med, hade bestämt att vi skulle pröva träffas trots landsgränser och hav som skiljde oss emellan.

 

Jag minns det som det vore igår. Jag hade fått ett extrajobb på en tygfabrik under två dagar. Att stå i kantinan och föebereda arbetarnas lunch samt ta betalt. Jag fick sluta så jag hann med 15.01 pendeln tillbaka till Oslo och där skulle J vänta på mig på centralstationen inne på Burger King. Innan jag lämnade jobbet kollade jag mig i spegeln fyrahundra gånger och rättade till kläder, hår och smink och på tåget tillbaka var jag såg nervös att jag inte ens hörde musiken som pumpades ut ur hörlurarna. 20 minuter senare var jag framme, klev av och började gå mot BK och hade redan tänkt ut vad jag skulle säga när jag såg honom. Hur jag skulle försöka lätta upp stämningen på en gång så det inte skulle bli stelt. OJ vad nervöst det var! På engelska och allt! Hjärtat slog hål i bröstet på mig och sen såg jag honom stå där, lutad mot fönstret med endast en ryggsäck som bagage. Och han såg INTE mig!

 

Så jag fick gå fram och knacka honom på axeln, sen blev det en tafatt kram och en liten puss innan vi gick vidare mot tunnelbanan och hem till Majorstuen. Den helgen var en salig blandning av nervositet, språkliga missförstånd, för många tysta stunder, en massa tittande på varandra ur ögonvrån, en fantastisk hotellnatt, småtallande på varandra i smyg som var elektriskt laddade och till slut ett ögonblick en sen natt där jag tyst undrade om J kunde tänka sig att inte träffa andra utan bara mig även efter att han åkt tillbaka till England. Sen åkte han tillbaka hem, och redan på flygtåget så fick jag ett sms där han skrev att han saknade mig redan och mitt hjärta smälte där och då.

 

Sen kom han tillbaka och firade jul med mig när jag var ensamast i Oslo, sen bokade vi en backpacker-resa till Asien på facebook och spenderade 2 fantastiska månader där vi lärde känna varandra och levde livet, och efter ett stopp i Sverige på 10 dagar så tog jag beslutet att flytta till England med J för att se vad det kunde leda till. En resväska med kläder och passet, och nu sitter jag här. 36 veckor in i min första graviditet, bor i ett hus med ett nyrenoverat kök och fullt möblerat från grunden och stora drömmar om vår stora baksida som vi ska fixa upp tills nästa år med ny gräsmatta, planteringar och utemöbler.

 

 

Och allt detta hände för att jag övertygade nykära Maria om att vi skulle åka till Norge och slakta får ungefär exakt för 2 år sedan, i Juli, via ett telefonsamtal när jag och Anna var och besökte Sandra i Grythyttan. Och borta i England satt en förvirrad Jay som precis hade kommit ur ett destruktivt förhållande och ville göra något nytt i sitt liv, och valde även han att åka och tjäna pengar i Norge för att sedan flyga till Mexico och utforska den delen av världen helt ensam. Han har fortfarande inte besökt Mexico men jag har lovat honom att en dag ska vi åka dit, och gå på Day of the dead festivalen, precis som hans dröm var just då. Livet tar plötsliga vändningar, vi planerar det ena och det andra, men det är inte alltid dessa går i lås, utan vi sköljs över av känslor som säger oss att det är det här som är rätt för mig, just nu, i denna stund. Och sen följer vi den vägen som i magen och hjärtat känns rätt och lämnar hjärnan åt sidan, och det visar sig att det var precis den vägen som var den rätta. För nu.