Att se tillbaka på de senaste 8 långa månaderna tenderar att väga över till bara skit eftersom jag själv har ställt in mig på att det är så det har varit. Det är svårt att ändra på ett beteende som etsat sig fast under två tredjedelar av ett helt år.

 

Men så tar jag fram den här filmen, och tittar på den. Och blir lika rörd varje gång.

Dom som är mig nära blev så överraskade och glada för min skull. Att det här är något stort och speciellt och som man bara kan uppleva på ett speciellt sätt den första gången och att det berörde så många på ett sånt positivt sätt. Det här gör mig också glad och lugnar ner mina oroliga nerver och får mig att tänka att det här är något fint, speciellt och jag kommer också klara av det.

 

Här är det Sandra som får beskedet när vi chattar, medan Maria filmar henne.

Finaste finaste Sandra!