Kan man säga att man har blivit välsignad med en fantastisk karl? Ja jag säger det. Jag har blivit välsignad med en helt underbar man som förstår mig och har lärt känna mig så otroligt djupt de senaste 1,5 åren. Han är verkligen en människokännare då han observerar andra mycket eftersom han själv är rätt blyg och är inte den första att ta ton så att säga.

Han är också den ende man som jag haft intimt som inte drar sig för att prata om känslor, hur vi båda mår, känner, vill göra osv.

Igår efter incidenten på jobbet när jag kände mig som världens sämsta och lataste för att jag inte jobbade klart så -på kvällen-kröp vi upp i sängen ( jag som nån liten ynklig sak med ledsna valpögon på hans bröst ) och så sa han: "Linnea, är det så att du känner att den här graviditeten är lite av en börda för dig? Att du inte kan göra det du vill i ditt arbetsliv eller ditt privatliv och det gör att du känner dig lite nedstämd emellanåt?"

Hur kan han veta?! Det är ju så det är! Jag är en person som alltid har gjort det jag vill och vad som fallit mig in samt jobbat hårt inom alla yrken jag prövat på med obefintliga sjukdagar. Nu plötsligt förändras allt det och jag känner mig på ett sätt inlåst och oförmögen i mig själv. Jag är inte den som går hem från jobbet för fotvärk, jag är inte den som sitter ner om det behövs göras saker! Jag kämpar på, jag hatar lata människor!

Så han har helt rätt! En/den här graviditeten kom med så mycket förändringar och nytt att man är tvingad att förändra sig på ett vis. Och jag är inte van det, och därför ser jag det lite som en belastning, en börda jag måste bära på hela tiden.

Tro mig, det finns ingen ångest mot beslutet att bli förälder eller avsky mot den lilla som växer där inne, det är det coolaste någonsin och jag är glad varje dag när det sparkas där inne. Men det är jag personligen. 27 åriga Linnea som måste lära mig och acceptera att saker och ting kommer bli svårare, bökigare, besvärligare ju längre tiden går och att 2 timmars missad arbetsdag pga hetta och svullna fötter inte gör någonting, speciellt inte i mitt arbete. Jag kommer ju ändå sluta jobba tidigare än andra blivande mammor då det är ett riskjobb. Och det är OK!!

Så därför vill jag idag ge en sorts dagens ros i ÖP till Jay för hans förståelse och medkänsla utan att bli ömklig och nedlåtande-tycka-synd-om-töntig. Jag älskar honom.