Det tar ca 5 minuter att gå sträckan mellan mitt hus och doktorsmottagningen här i South Wigston och på vägen dit igår mötte jag 3 mammor med barnvagn. Inget konstigt med det.

Men nu bar jag på min stora gravid-folder i armen som alla mum-to-be's får i det här landet och som syns ganska väl och som man tar med sig vid varje besök.

Bara för att den där plastmappen existerade så blev jag helt plötsligt någon i dessa mammors ögon. Som att den accessoaren gjorde mig till en bra person. Varje vagn jag mötte och passerade så fick jag ett snällt och uppmuntrande leende och en blick som sa: Det där har jag också gått igenom, jag vet hur du känner dig.

Och vad gör jag mitt nöt? Jo jag liksom faller in i mallen och ler tillbaka. "ja titta på mig, jag går här och är gravid ja precis som ni varit, visst är ni stolta över mig?"

Men jag vet liksom inte vad annars jag ska göra? Finns ju ingen anledning att snäsa av liksom. Men är det så här det börjar då? Hur man liksom sakta men säkert på stadig hand dras in den hemliga mamma-cirkeln likt ett skepp dras in till hamn? Den hemliga mamma-pakten som har som regel nummer 1 att säga till folk som inte har tillträde till gruppen att: "det där kan du inte förstå dig på förrän du får barn själv".

För det var så det kändes när de där unga mammorna tittade på mig. Du är en av oss nu. Det är bara vi som förstår dig. Det är kul att prata olikheter på bajs....

Nä jag vill inte bli medlem i någon sekt! Men då får jag fan sluta le åt folk också!