Att älska något man inte "ser"...
Jag kan inte säga att jag älskar baby Bab redan nu. Jag vet att jag sa för ett tag sedan att jag känner en slags kärlek jag inte känt förut gentemot det som växer inuti mig. Och det gör jag.
Men när jag tänker efter noga så är det nog lite drömbilden som lurar mig. Det är lite "kär i kärleken"-feeling över att vara gravid och bilda familj.
För kan man verkligen älska något man inte sett, vet hur det är osv?
Jag är inte säker på att jag kan det. För mig måste det vara på riktigt för att jag ska tro på det, för att kunna älska det. Det är därför jag ex inte tror på Gud, utomjordingar, spöken osv.
Jag tror min kärlek kommer explodera när jag får se mitt barn för första gången, och hoppas att jag där och då kommer förstå och inse hur fantastiskt det är. Likt de flesta som ser sitt barn för första gången känner. ( antar jag ? )
Men tänk om jag är en av de som inte exploderar då? Om jag är en sådan som även när det kommer till mitt egna barn som jag burit på och gett näring åt i 9 månader måste lära mig älska så som jag lärt mig att älska allt annat och alla andra jag älskar?
Det kommer ju inte bli som i reklamfilmerna där allt är rent och vitt och prydligt och fint och sött och ungen är världens sötaste och mamman världens nättaste, fräschare och piggaste när hon byter blöja på sitt barn för 437 gången den dagen, och sen skrattar de tillsammans.
Jag förstår ju också när jag tänker efter att verkligheten inte kommer vara som den är på film. Så som kärleken aldrig är som film heller. Och nu har jag 3 månader på mig att inse det på riktigt.
Jag var beredd på att få den där enorma kärleken, att få barn hade jag längat så länge efter.
När jag fick Jenna blev jag glad och lycklig men det var inte WOW WOW WOW för mig. Det tog ett par veckor innan jag slutade fråga mig vems barn jag envist var tvungen att ta hand om... DÅ kom kärleken!
Jag var var livrädd som gravid att få förlossningspsykos osv...
Men allt blev så bra tilslut. (fast det där pluttiniutt rosa tror jag itne finns NÅNSTANS)
det var jag ovan.....
Jag har erfarit 2 förlossningar där jag vart blixtförälskad sekunden jag såg ungen.. Och en förlossning där jag inte kände något alls, förutom en lättnad att ungen var ute och att gått bra.. Kärleken till min mellersta dotter kom ca 4 månader efter förlossningen och nu älskar jag alla 3 mest i världen och precis lika mycket! Så ge tiden tid om det behövs :-) by the way så är du grymt snygg so gravid!! :-)
För mig tog det ett par månader innan det klickade. Eller jag vet inte om det gjort det än. Det liksom växer in.
Det var precis som när man träffar en ny kille. Det tar ett par månader innan man kan säga att man "älskar honom" och sedan växer man bara in i varandra.
När hon var ett halvår tänkte jag "nu känns det bra" men efter åtta månader tänkte jag "NU känns det bra" och nu när hon är ett år känns det som om "NU har jag accepterat det här". Summan av kardemumman är att det BLIR BARA BÄTTRE före varje dag!! Även om det känns skit i början.
Men att älska någon man varken har träffat, pratat med eller ens tittat på, tror jag är väldigt svårt.
Och jag kan aldrig påstå att jag är den som blev vrålförälskad och kunde dö för min dotter heller. Första tiden, nej tack! Nu, gärna! Precis som Cemo skriver så blir det bättre och bättre... :)
