Min sista arbetsdag var jobbig på flera sätt. Den började dock bra utan krämpor eller annat och mina inspektörer älskade muffinsarna jag tagit med mig till dom som lite hej-då fika. Sen innan lunch vände allt och jag blev pissförbannad. Ägaren bestämde, det giriga kukhuvudet att han ville ha 380 djur döda. Vilket betyder att vi inte fick sluta 16.15 som är vår tid på fredagar. Utöver det fick vi heller ingen rast på eftermiddagen så vi kunde göra så många som möjligt istället.

Det är inte superbra för min gravida kropp att stå upp konstant i tunga arbetsstövlar och jobba i 5 timmar i sträck utan att dricka eller sitta ner. Det kändes också efter ca 3,5h när jag började få en obehaglig känsla i bäckenet tillsammans med sammandragningar lite nu och då. Dem där onda känslan i bäckenet har jag inte stött på förut och den gjorde att jag inte kunde ta tex stora steg när jag gick för då strålade det ut i bäckenet och ner mot underlivet. Det och tröttheten och sedan vetskapen om att det är sista dagen och jag kommer troligen aldrig se de flesta av personerna här igen ( jag vill inte tillbaka ) så blev jag lite känslosam.

När dagen var slut kom inspektörerna fram och kramades och önskade lycka till och sa att jag är en av de bästa trimmarna de haft. Mina slaktkarlar gjorde detsamma och alla önskade mig lycka till och ville vara underrättade när baby Bab är här. Jag gav mitt telefonnummer till höger och vänster och Danny blev uppriktigt ledsen...
Min chef önskade mig lycka till och undrade skämtsamt när jag kommer tillbaka, och undrar om jag har några andra svenskar som vill jobba för vi var så pålitliga och duktiga. Av Jackie, kvinnan som städar våra omklädningsrum fick jag en present i form av två söta vita pyjamaser till baby Bab och även hon uttryckte att det kommer bli tomt utan mig.

Sen städade jag ur mitt skåp och ställde undan mina stövlar för sista gången och gick ut från Mr Pickstocks ägor. Lite halvt haltande.

Så den här svenskan har kanske lämnat ett avtryck hos folk trots allt. Å andra sidan så kan det inte ha hänt speciellt många gånger att en blond svenska börjar jobba på ett slakteri i Ashby som sedan blir gravid och ändå fortsätter jobba.

Så jag är ju bara som jag är. Och trots att jag hatar det där stället och har gråtit över det och svurit över det och det har plågat mig både fysiskt och psykiskt så kommer en del av mig att sakna det om en eller två veckor. Det vet jag. För mina arbetskollegor har alla ett hjärta av guld trots att det och dom är täckta av skit och blod hela dagarna.