Känsligt ämne..
Nu till något känsligt.
Min biologiska pappa, ja jag säger så för han är inte en pappa till mig längre. Det är min mammas sambo som är det. Jag har inte berättat för min biologiska pappa att jag är gravid. Det har inte min syster gjort heller. Och det är ju konstigt inte sant?
Min mamma och pappa skiljde sig när jag var 14-15 nånting, och sen den dagen jag lämnade huset i Fjäl så har min och min pappas kontakt minskat för varje dag som går. Det är inget jag önskat, det är något han har skapat.
Långsamt har även samma sak skett mellan honom och mina syskon och nu är det dessvärre ingen som har någon kontakt med honom. Varför? Jo för han har valt att ha det så. Han ringer aldrig, han kommer aldrig och hälsar på, endast krystade besök vid födelsedagar tillsammans med min farbror. Detta är oftast endast på min systers och brors födelsedagar, inte min. De får ( fick?) en present då och en julklapp då ( pengar ) medan jag inte har fått någonting. Resten av året är det knäpptyst från honom.
I dag ringde pappa till min syster efter att ha fått reda på av min farbror att vi väntar barn båda två, och skällde ut henne!!? Det var en utskällning om varför ingen hör av sig till honom, om att ingen kom på hans 60-års dag, att ingen bryr sig. Hur jobbigt det är för han på jobbet, hemma osv...
Inte ett enda ord om att han ska bli morfar igen till min systers andra barn och inte ett enda ord om att jag, hans äldsta dotter är gravid.
Jag brukar aldrig gråta över min far, för jag tycker han har gjort så mycket fel mot oss alla och jag tycker det är hans ansvar att hålla en kontakt med sina barn, inte tvärtom. Men nu sprack den barriär jag byggt upp. När han inte ens kan fråga något om mig och det faktum att jag ska ha barn. Han kommenterade inte ens det om systers graviditet och dom pratade på telefon!
Min pappa kommer aldrig att bry sig om mig igen för resten av sitt liv, så varför blir jag ledsen och gråter över honom? Han skiter ju i mig, jag borde inte tycka synd om honom eller slösa tårar, men ändå är det precis det jag gör...
Mitt barns morfar kommer vara/är Tobbe, och kommer alltid vara det i mina ögon. Det är en riktig morfar det. Någon som bryr sig på riktigt. Och jag kan inte förstå hur man kan försaka sina egna barn på det viset. Jag trodde man älskade sina barn livet ut?
Puss gumman min, jag har alltid kallat er mina barn tror jag började göra det typ 1 år efter jag o mami blev sambo , och kommer alltid att göra det och Dolo,mini Dolo och baby Bab kommer jag alltid att se som mina barnbarn det kan ingen få mig att ändra inställning till,älskar dig puss o kram
Gud vad jag känner igen mig! Jag hade exakt samma funderingar under graviditeten. Min amerikanska "pappa" och jag tappade kontakten när jag var typ tretton efter jag bett honom fara och flyga. Min sista julklapp fick jag när jag var 5 och min sista födelsedagspresent kom i november det år jag fyllde 9(jag fyller i maj!).
Men jag har också tur som du att ha en riktig PAPPA som behandlat mig som sin egen varenda dag sen han träffade min mamma. Å det kan jag säga, det finns inte en bättre morfar.
Slösa inte energi på någon som inte är villig att skänka energi tillbaka. Du är uppenbarligen mycket älskad(det underbara inlägget ovanför) ändå! Och det viktigaste är att du tycks funnit en fantastisk pappa till ditt barn!
Kram
Oj det värker i hjärtat å läsa det du har skrivit om din biologiska pappa, men tyvärr så e det nog så på fler ställen än hos er, tur du har Tobbe nu då,var rädd om dig å junior å hälsa gubben, kram kram borta i United kingdom från Calle
Jag känner också till viss del igen mig och jag förstår inte varför man ödslar tankar, energi och tid på någon som aldrig kommer vara den man vill att den ska vara. Som sagt, vi får se bortom blodsband! Även om det gör ont! Love you. Puss
Hej gumman
Det är så tragiskt hur han alltid behandlat er så det är som du säger "varför gråta över det" men om man tänker efter så gör du ju det för att du har ett fint hjärta med känslor och du kan visa det men han kommer med hat när han väl väljer att synas för en sec.
Jag blir rörd när jag läser papi kommentar eftersom han alltid (så länge jag känt dig) har vart den jag set som din pappa.
Pappa e faktiskt en person man väljer som barn, han kan man lita på, ha trygghet hos och finns där när man behöver hjälp. Inga blodsband är starka om inte detta bandet finns som man skapat mellan varandra.
Puss o Kram fina Lelle
Tobbe är bäst! <3
hoppas du hade en grym söndag!
och en underbar måndag!
