Jay som blivande pappa...

Ja jag är glad att han är hundra gånger mer exalterad än vad jag är. Han kör runt med vagnen i vardagsrummet varje dag. Han fäller ihop den, fäller upp den, justerar det ena med det tredje, tar upp bilbarnstolen och tittar på den och förundras över hur liten den är.

Han kan säga helt spontana saker som: "det är helt otroligt att jag ska bli pappa", "Gud vad jag längtar till jag ska få köpa sånna där leksaker som man hänger upp i vagnen som den lilla kan ligga och kika på och leka med" eller "jag börjar nästan grina när jag ser bebiskläder för de är så små och söta"

Och jag älskar honom för det! Eftersom jag inte är så för fem öre. Jag är mest rädd för vagnen och leksaker hatar jag ju. Jag tror någonstans att det inte är på riktigt. Jo jag växer ju och känner hur baby Bab sparkar men ändå. Det är liksom bara på låtsas...

Jay kommer -och det finns inga som helst oklarheter där- att bli en underbar pappa. En mycket försiktig sådan som kommer iaktta och lära under tystnad. Det enda som oroar mig lite är hans tålamod. Det är nämligen icke-existerande. Han blir superstressad över minsta lilla som inte går smooth eller som han vill på en gång. ( det är därför jag är den som skruvar ihop möbler i huset tex )

Men jag antar att det är sådant man lär sig med föräldraskapet. Man har liksom inget val. En salig mix av kärlek, tålamod och oro.

10 veckor and counting tills vi får veta...