Åldersnoja
Pratade med en gravid vän igår om depressioner och om man ibland kan överväldigas av känslan att man ångrar sig. Jag svarade ganska självsäkert att jag inte haft några problem med detta men det där fastnade i mitt huvud.
Och idag på jobbet så slog det mig att jag kanske inte har några direkta graviddepressioner så att jag ångrar mig men jag har kommit på mig själv med att sluta lyssna på sån musik som jag tidigare lyssnade på för att peppa upp mig själv inför en utgång.
Varför? Jo jag tror jag lider av ålderskris. Jag vill inte bli äldre, gammal. Jag vill någonstans vara den 21 åriga Linnea utan några större problem.
Jag trivs med mitt liv nu och vad som komma skall men det finns ett annat jag. En Linnea som fortfarande tror att hon ska kunna sticka till LA och leva livet. Åka i en nercabbad bil och lyssna på Rihannas "Cheers ( to the freakin weekend" ) och vara 21 for life. Sola, träffa folk, se solnedgången och skratta med goda drinkar i händerna.
Jag vet ju att det aldrig kommer att hända och jag vill ju det här just nu men ändå. Den tanken att jag kan göra det, att det inte är omöjligt, gör att jag kan leva detta normala liv i glädje och trygghet. Jag känner ingen som är så åldersnojig som jag är i min umgängeskrets, och då är jag ju inte ens gammal!
Som sagt, jag ångrar inte min graviditet eller det som nu kommer bli ett nytt liv, men palmerna i LA hjälper mig att lugnt andas och känna att allt går bara man vill.
Jag förstår vad du menar! :)
om inte du är gammal så är fan inte jag det heller. =) Men varför känner jag mig då gammal????? PANIK!
Ja du, jag tänker fortfarande så ibland. Att jag ALDRIG kommer backpacka runt jorden i trasiga flipflops och en hög snubbe vid min sida. Det är nog en del av livsångest-delen. Att liksom se saker som man inte kan göra, istället för allt som man kan göra. I och med att jag hittills mått bättre och bättre år för år, så trivs jag med min ålder. MEN, vem vet hur jag känner om några år...??!!
Åhhh åldersnoja har jag alrig haft och egentligen har jag inte det idag heller.
DOCK är jag på ett plan i livet nu som är svår att dra sig ur om tvivel skulle uppstå eller hur jag ska förklara. Och DET ger mig åldersnoja.
Nu sitter jag som tvåbarnsmamma med sambo och lgnht, med sikte på hus. Jag vill inget annat men OM, OM jag en dag skulle tvivla så skulle så mycket stå på spel och livet blir inte sig likt efter att man fått barn. Ens barn går före allt, och då kan jag tänka... ja men är dom är 18 år då är jag lite mer "fri", men då är ju jag 45 år och VIPS har åldersnojan kommit, för som 45 åring kan man inte leva som en 25 åring...
svammel, men så känner jag, hahaha!
Fast ja hörde ju att Lellelii inte skulle sluta resa BARA för de kommer ett nytt liv in i erat LIV...
Eller hur va de hahahaha
puss....
Nä det stämmer mamma, resa blir det mer av ändå. Men vetskapen och känslan över att ungdomens glansdagar är över gör mig nojig ibland. Du känner väl mig, partydjuret. Årsåldern bara piff så var det liksom för alltid borta, på just det sättet som det var förr.
Härligt att höra Sasha och Sandra Sj att ni också har liknande tankar som jag men att ni båda visar prov på att det går ju skitbra ändå!
