Det var nära att det inte blev något UL på mig igår. Vi kom dit i godan ro och var nervösa och spända. Jag anmälde mig i repan på AN-ante natal ( vad heter det på svenska? ) och fick fylla i ett formulär med basic frågor. Fyllde i som en mycket snäll flicka och lämnade in men möttes då av en ny receptionist som inte var lika tillmötesgående och absolut inte lika spänd som oss över ett UL. Hon granskade mina papper noga och sa sedan: mjaaaaa.... Jag tror inte du har bott i landet tillräckligt länge, det är inte ens ett år ju. Vi måste ha en kompletterande intervju med dig samt få bevis på boende genom räkning samt lönespecar.

Nu skulle jag alltså ev bli nekad sjukvård för att jag bort för kort tid i landet trots att jag jobbar och betalar skatt som alla andra engelsmän, till skillnad från alla hundratusentals ( ursäkta ) jävla indier som också kommer till det här landet men som lever på bidrag. De behöver inte ha kompletterande intervjuer för dem är det synd om, till skillnad från mig som är tillsammans med en engelsk medborgare. Då ska det bli svårare med allt! Jag blev ledsen och J kokade! Kvinnan som skulle intervjua mig kom, vi gick in i ett rum och hon frågade mig saker som: Hur länge ska du stanna? Varför kom du hit från första början? Vilken är din nationalitet? Osv. Hon noterade allt och nu måste jag skicka in lönespec och räkning innan nästa tisdag till sjukhuset..., annars händer, ja vadå? Blir jag nekad sjukvård trots att jag är gravid? Jag vet inte..

Men vi fick tillslut komma in till det man bara sett på tv. Den där skärmen och kall gel på magen. Jag trodde ända in i det sista att det inte skulle vara något där inne, att det blivit något fel. Men så plötsligt dök något upp på skärmen. Ett huvud! En kropp! En ryggrad! En näsa! En hand med fingrar! Och allt rörde sig konstant hela tiden. Och mitt i allt det, ett litet hjärta som slog fort, fort. Jag fick inte fram ett ord. Jag bara drog efter andan och utstötte något som nog skulle vara: is it really?

Jag sneglade på J som inte tittade på mig en enda gång, hans ögon var fastklistrade på skärmen. Jag tror inte ens han blinkade. Sen hördes plötsligt hjärtljuden. Ett hjärta slår! Det är ett liv! Det är ett liv vi har skapat tillsammans och nu ser vi det! Det var så mäktigt och känslofullt att både jag och J var på tippen att fälla tårar. Men vi log stora töntiga leenden till varandra istället.

Vårt knytte låg på mage och ville inte riktigt vända sig så kvinnan som scannade ( det heter så här ) var tvungen och trycka skithårt och djupt alldeles nere vid mitt bäcken för att den lilla skulle lägga sig på rygg så vi kunde se bättre. Jag var kissnödig så det var inte det ultimata stället att trycka på just då men vad säger man? Jag har dessutom en svampinfektion ( ja här berättas allt, vill ni kanske se bild på detta också när jag ändå är igång? ) till följd av graviditeten som vägrar ge med sig och har gjort att jag inte kunnat raka mig där nere så som jag vill. Så när jag så fint skulle dra ner byxorna lite samt trosan för att fästa papperet i linningen så inte gelén skulle kladdas av, så stack det upp små fina pubishår som fick sig en del av gelén också och det fick J att asgarva för han vet att jag inte gillar det.

Summa summarum så blev det en fin upplevelse och ett blodprov senare var jag klar ( kom inte nå blod ur mig den här gången heller ). Mitt andra UL har jag den 20 mars!

FRÅGA!
Någon som drabbats av svamp under grav.? Vad använde ni för att få bort det? Här säger dom att jag måste gå till doktorn! Orka det för lite flugsvamp mellan benen!