Uppfostran
Jag noterar numera, helt medvetet .....eller tjuvlyssnar kanske man ska säga på hur andra föräldrar uppfostrar och behandlar sina barn bland folk.
Igår dök det upp ett skrämmande exempel och ett bra exempel.
Exempel 1: en mamma kommer in på tåget med två barn i 3-5 års åldern. Hon skriker redan nu att de ska sitta ner och sitta tyst och stilla ( innan de ens har fått chansen att sitta ned ) ett av barnen kör tvärtemot hela tiden ( antar att den var less på att höra mammans skrik dagarna i ända för man kunde se att dessa salvor som flödade, rinner dagligen ur henne utan stopp ) och vill inte sitta varken ned, still eller tyst. Då skriker mamman högre och lägger in fina ord som "fucking" och "fucking bastards". OM sina barn! Så dom hör! Så alla hör! Detta pågår tills tåget lämnat plattformen och barnen blir sysselsatta med att titta ut genom fönstret.
Exempel 2: en familj med två barn kommer också in på tåget. Sönerna sätter sig snällt och underhåller sig själv i godan ro medan tåget rullar. Pappan berättar om spännande saker utanför rutan och barnen lyssnar ihärdigt. Tills den yngre ( ev 2 ) får för sig att spotta på rutan i tron att han är rolig. Mamman höjer då rösten något men lägger mer tyngd i den som visar på att hon menar allvar och förklarar att så gör man inte! Osv. Sonen ber då om ursäkt och alla är vänner igen.
Jag kommer självklart försöka uppfostra mitt barn till att lyssna, förstå och acceptera vad som är fel och rätt utan att behöva varken skrika ( allt för ofta ) eller svära. Jag förstår inte ens hur man kan bli som den första mamman!
Visste ni förresten att " bastard" betyder faderslös från början men har utvecklats till att numera betyda typ idiot.
Usch vilken hemsk person, hur kan man kalla sina barn för nått så hemskt och även svära så mycket!? Tycker även det är jobbigt att se när föräldrar tar i sina barn, kommer jag aldrig vilja göra. Tur att du fick se ett bra exempel också! :)
Ja.
Det är hemskt att se hur olika barn blir bemötta.
DOCK måste jag flika in att jag själv hade (och HAR) otaliga åsikter om hur vi bör bemöta våra barn. Och när man väl är mitt i scenariot själv så blir det inte alltid som man tänkt. På gott och ont men jag har insett själv att alla mina åsikter och visioner inte alltid är så lätta att leva upp till, ibland stundtals omöjliga.
Exempel 1 var kanske att ta i, men jag kan nästan (och nu sa jag NÄSTAN) sätta mig in i den mammans sits. Har man haft en dag/morgon eller vecka med konstant trotsiga tvärtemot barn (och dom kan komma utan att föräldrarna gjort något fel) så kan humöret tryta. Sen kan man välja vad man vill säga såklart ;)
Exempel 2: Vilket drömscenario. Men trots att vi (jag och Ketil) ofta gör som föräldrarna i fråga är det inte alltid vi får den responsen, haha
Att prata och lyssna har varit mitt motto som mamma, men inser att höja rösten är svårt att låta bli många gånger och tyvärr så har jag också tagit tag i mina barns armar lite vid vissa tillfällen och rätt eller fel? men att ha två barn som bryter sig loss (mentalt) och hamnar i dessa perioder är INTE att leka med och det finns inget i min värld som gör mig er maktlös ibland ;)
Jag fick av en kollega höra detta när jag var gravid med Jenna: "Det finns ingen i världen som du komemr älska så starkt, men det finns heller ingen i världen som kan göra dig så arg"
Det låter knepigt men i min värld är det såååå sant. Det finns inga som kan spela ut mig sååå som mina barn.
långt men lite av mina tankar... :)
kram
Kan tillägga att det jag själv känner som mamma om jag hamnar i en konflikt med mina barn offentligt:
Ingen runtomkring mig vet vad som hänt innan, kanske har jag tajfsat med Jenna i en timma innan och därför är vi ovänner om något som någon annan anser som felaktigt.
Eller när dom är exemplariaska och lyssnar som aldrig förr, ja då kanske vi haft fem dagar innan av ren kaos med trots och NEJ NEJ NEJ... :)
